Det är nog det svåraste jag vet. Efter den skit jag var tvungen att vara med om har jag lärt mig att muren inom mig kunde bli högre och starkare, dock tog det ett tag att bygga upp den och det är fortfarande många hål. Dessutom har jag ett könsdominerat arbete som gör att jag alltid är uppmärksam och hugger fort. Därav finns det inga känslor i den iskalla målarinnan men så fort jag kommer hem är allt borta och jag tar åt mig av alla klåpord, alla blickar och alla utskällningar, jag går under. Därför ska jag börja prata mer med folk som jag vet förstår och kanke tillochmed gråter ut istället för att hålla det inom mig och bli riktigt arg.